du fattas mig.

redan när jag vaknade var tomheten påtaglig. på bara några timmar har den växt och blivit fysisk. den sitter i magen, tom, men närvarande. den sitter i bröstet, tom, men ömmande. den sitter i halsen, tom, men flämtande. 

du fattas mig.

saknaden känns främmande och ljuv. den lär mig något nytt - om mig - om dig. jag vårdar den som det käraste jag har. jag väljer mina ordval, tvekar, raderar, skriver om. det låter banalt. jag tror att du förstår ändå. 

du fattas mig.

i mina ögon är du dyrbar. det är svårt. jag är rädd att låta löjlig. i mina ögon är du värdefull. jag drar in saknaden med samma självklarhet som ett andetag. jag låter den ta plats i min kropp med samma enkelhet som ett hjärtslag. i mina ögon är du livsuppehållande.

du fattas mig.

det är en omtumlande, utlämnande och ödmjuk erfarenhet att sakna någon. att låta en annan människa bli en självklarhet, en nödvändighet, en kärlek.

du fattas mig.